Nepal 1 2010

Nepal treeking del 1

Nästa dag, dag tre, har vi en hel dag på oss i Katmandu. Det är över 20 grader varmt och solen skiner. Som en svensk sommar dag. Vi äter frukost på taket till hotellet.


Vi får med oss en guide och åker ut till olika sevärdighet i Katmandu. Det är ett muller av människor, motorcyklar och bilar. De trånga gränderna med små butiker i Thamel är läckra. Den för mig kaosliknande trafiken flyter fantastiskt smidigt med vänlighet, välvilja och naturligtvis tutan som redskap. Alla dessa vänliga och snälla människor som man möter är en fantastisk känsla. En helt annan kultur möter oss med färger, dofter och rörelser. Kremeringar, små apor, Sadhu, tempel och Bouddhanatha. Det känns att jag får omvärdera mina tankar. Vilken puls det är. Det händer hela tiden något och det dyker upp nya objekt framför kameran hela tiden.



Jag vaknar på morgonen den andra dagen, jag börjar äta frukost samtidigt som vi flyger över Afghanistan.


Berg och sten är det jag ser. Tänk där nere krigas det och här sitter jag 10.000 meter upp. Sitter, äter frukost och njuter av det jag ser och är på väg på ett äventyr. Tänk vad kontrastrikt det kan vara.


På flyget till Katmandu, hamnar jag bredvid Mimmi och Tommy. Framme i Katmandu träffar vi Kent. Nu saknas bara "Älmhultarna" Stella och Staffan, de missade planet i London och kommer först i morgon.


På kvällen får vi en kort information och går en kort vandring runt kvarteret. Vi avslutar kvällen med att äta en god middag på en restaurang.  Rätt som det är så går strömmen, det är inget ovanligt i Katmandu. Det tas fram ljus och allt fortsätter som förut. Hotellet som vi bor på, Cocmic, är helt ok.  Det är spännande att dela rum med en okänd. Jag delar rum med Kent från västkusten. Gött att hör dialekten.


Resedagbok del 1


Sammanfattning


En helt underbar vandringsresa i Nepal. Eller?? Planerna är att vandra från Lukla till Mt. Everest Base Camp. Tyvärr avbröts vandringen för mig, efter nio dagar i Dengboche 4410 möh pga höjdsjuka. När jag läser delar av mina dagboksanteckningar, förstår jag att en del av symtom på höjdsjuka är att man ej har sjukdomsinsikt! Jag vill dock poängtera att det är ovanligt att man blir så dålig som jag blev på resan.


Jag hann dock uppleva en fantastisk resa under de dagarna jag mådde bra. Även dagarna efter sjukhusvistelsen i Katmandu var en upplevelse. Jag återkommer till dem i del två.


Resan


Resan är mellan 2010-10-20--2010-11-08

Vi är 10 förväntansfulla resenärer från hela Sverige som är anmälda till denna vandringsresa.

Resan arrangeras av Pathfinder i Sverige, den lokala researrangören är Mountain Delights i Katmandu. Jag kan varmt rekommendera dessa resebyråer. Framförallt var resebyrån i Katmandu fantastisk att ta hand om mig när jag blev tvungen att avbryta resan.


Vi är fyra personer som träffas på Arlanda dag ett. Daniel, Johanna, Janna och jag. Vi försöker att lista ut vilka de andra resenärerna är när vi sitter på flyget och flygplatserna. Vår resa går via London och New Delhi till Katmandu. I London stöter vi på Mats.

Vi lyfter från London och flyger över ett upplyst London. Vilken vacker syn att se alla dessa ljus.


På dag fyra är det dags, Nu ska vi börja vårt riktiga äventyr!


Vi får vänta på flygplatsen i två timmar innan molnen har skingrats så att vi kan landa i Lulka.  Vi flyger upp till den berömda bergsflygplatsen Lukla 2840 möh, bara det att landa på en hylla uppe i bergen är ett äventyr. Vi vandrar omgående efter en god lunch ca tre timmar till Phakding 2610 möh. Vi ser de första bergen och den djupa grönskande Dudh Koshi Nadi dalen mellan molnen. Vi äter middag i Tea huset, efter en lång dag med spänning går vi och lägger oss tidigt. Jag känner av en lätt huvudvärk när jag lägger mig för att sova.


På dag fem, vaknar jag av en knackning på dörren av vår Guide Nepal.


Vi äter frukost medans vår Sherpa och porters tar vår packning och börjar sin vandring mot Namche Bazar. Vädret är fint och utsikten vacker. Känslorna är helt underbara, tänk att jag får vara med om detta!! Det är hur mysigt som helst att gå genom dessa småbyar med barn och småträdgårdar av spenat, lök morötter och sallad. Alla dessa vyer. Vi stannar till i Jorsale 2740 möh för lunch.


3000 möh. passeras. Det börjar bli tungt att andas. Helt fantastiskt, dessa branta stigar, trappor och hängbroar. Ett flöde av vandrare, sherpas och jakar. Allt som ska upp, bärs på ryggen av sherpas. Sakta, sakta går vi uppåt. Meter för meter i snigelfart. Avståndet mellan första och siste man i gruppen ökar. Nepal går i täten och Binatt går sist,  de har kommunikationsradio så att de kan samtala med varandra. Namche Bazar 3440 möh. ligger i en svacka i berget. Helt fantastisk vy med dessa blåa och gröna tak och de vackra bergen runt omkring.


På eftermiddagen drar molnen in och solen går i moln. Det blir genast kallare. När vi anländer till Tea Huset är vi trötta. Jag känner en lätt huvudvärk igen. Jag har inte varit på toaletten under hela resan. Doktor Tell rekommenderar att jag skulle äta en lök. Och se, efter 20 minuter sitter jag på toaletten.


Jag går ner på byn en sväng, tittar i butiker och shoppar bl.a. Mt. Everest whiskey. Tänk att de har internetkaffeér på denna höjd! Skickar iväg ett livstecken till andra sidan jorden.


Gomorgon världen, jag vaknar dag sex till en fantastisk vy utanför fönstret. Solens morgonstrålar lyser på berget. Berg under 7000m kallar Nepaleser ej vid namn utan bara för "berg". Jag knäpper några morgonbilder samt tvättar kläder.


Idag har vi vildag, dvs. vi vandrar upp några höjd meter för att komma tillbaka ner till samma höjd igen, sk acklimatiseringsdag.


Efter frukost beger vi oss upp mot en höjd, vi ser Mt.Everest för första gången. Jag får ståpäls av det, "jag har sett Mt.Everest"!! Vilken lyx att få uppleva detta. Vi vandrar vidare upp till flygplatsen och Everest view 3880 möh. En helt enorm vy mot Everest, Lhotse och Ama Dablam.


När man vandrar på höghöjd gäller det att få i sig mycket vätska. 6 liter/dag. Det kan vara jobbigt att dricka så mycket men det är livsviktigt. Vi renar vattnet som vi får på Tea Hous med reningsdroppar. Vi är tillbaka vid Tea huset och äter Sherpa gryta. Passar även på att ta en varm dusch.


Efter en kort promenad på byn, börjar jag frysa, när solen går i moln och får lätt huvudvärk. Jag sover gott någon timme men vaknar helt bombad. Men huvudvärken är borta. Sitter och skriver, laddar kamera batterierna, äter en god middag och snackar med de andra. Intressant att träffa så olika människor i vår grupp. Olika yrken och människotyper. Hur alla ser saker ur sitt perspektiv.


Cholatse

6335 möh

Tabuche Peak

6495 möh

Everest

8848 möh

Lhotse

8616 möh


Tengboche

Ama Dablam

6848 möh

Vaknar efter en djävulsk natt till dag sju! Sov inget, panikandas, ont i huvudet, hjärtstillestånd ?? När får jag bryta? Ska det vara så här? Packar ihop mina saker och äter en god frukost.


I dag vandrar jag med förtruppen som startar 30 minuter före de andra (Mimmi, Tommy, mats och jag med Binatt som guide). En morgon med klar luft, solen skiner och vi ska vandra till Tengboche. Först ska vi upp till 3550 möh för att sedan gå ner i dalen till Phungi Tanga 3250 möh. Gå över floden och upp till Tengboche på 3860 möh.


Kontrasterna är så totala, helvete på natten och paradis på dagen. Jag tror att jag tappar 10 år på natten och får tillbaka 20 år på dagen. Jag är mycket trött men vad vackert det är! Att vandra i Himalaya på över 3000 möh är för mig som att efter en heldag på stranden i solen, druckit öl hela dagen, fått solsting. Försöker sova, kuta på toa, ha ont i skallen, ha ångest samtidigt som jag har en plastpåse över huvudet och försöker andas. Detta tillstånd inträffar på natten. Vad det är för tillstånd som inträffar på dagen, går ej att beskriva. Allt är så vackert


På eftermiddagen kommer vi till Tengboche 3860 möh. Vi går ner till Deboche där vi ska sova. Kent och jag får ett rum med fin utsikt mot Everest och Lhotse. Vi går tillbaka till Tengboche och besöker templet. Vi tar en fika med banankakor i bageriet. Har inte haft ont huvudet på hela dagen. I natt sover vi med öppet fönster för att få mer syre.


Vaknar den åttonde dagen till ett häst gnägg tittar ut genom fönstret och ser en frostig backe med en svart häst, i bakgrunden lyser Everest och Lhotse. Helt fantastiskt vackert. Jag har lite huvudvärk


Jag får höra några visdomsord; "Kärlek och hänsyn tar oss framåt" Ganska snart får vi rapporter om att Mimmi och Tommy har vänt tillbaka ner till Katmandu. Mimmi mådde inte bra. Min målbild är att komma till Lukla efter att ha varit på Mt.Everst Base Camp och Kala Patthar.


Vi passerar 4000 möh. Nu börjar jag fokusera på det jag måste. Vi äter lunch och jag börjar frysa, så jag går in i restaurangen, sätter mig vid ett fönster i solen och värmer mig. Jag har även börjat småhosta, varje steg börjar bli en prestation. Elisabet skulle sagt att detta är inte bra.


Bara jag stannar vill jag sova. Det är att fokusera, gå dricka vila gå dricka vil... Visst låter det knäppt att betala för detta?? Nepal frågar hela tiden hur det går och peppar en att gå i eget tempo. Nu närmar vi oss Dengboche 4410 möh. Vi äter en god middag. Jag känner att jag tappar aptiten. Jag tvingar i mig halva portionen. Detta är inget bra tecken, har även fått frossa. Så jag går och sover.


När jag vaknar på morgonen den nionde dagen, andas jag med fullt av gurglingar. Jag väljer att inte följa med de andra på acklimatiseringsvandringen.


Utan jag vilar och laddar energi. Istället går jag och Daniel ner och äter frukost. Gröt med äpple. Jag har återfått aptiten. Vad bra!! När vi samtalar med varandra märker jag att jag pratar helt konstigt. Jag tänker säga något men säger något helt annat. Jag tar mig tillbaka till sängen.


Jag sover en stund och märker att jag börjar yra, svamlar ord. Jag tar mig på toa med stapplande steg genom att hålla mig längs väggen. När jag är på toa krampar benen och jag kan inte ställa mig upp. Jag kastar mig åt sidan och kryper in till sängen. Resten av dagen minns jag bara småfragment av.


Toa besök med hjälp av Daniel, det starka ljusa skenet när jag kommer ut ur rummet, så att jag inte ser något. Hur de bär mig till helikoptern. Jag minns inte att jag filmar, att jag får syrgas och medicin. Att jag plockar fram kredit kort, för helikoptertransporten. Nej allt är borta.


Jag har en stor tur. Daniel Tell finns hos mig hela dagen! Han hjälper mig med allt. Med stor sannolikhet räddar Daniel mitt liv den dagen. Han fixar medicin, syrgas och kallar på helikopter. Ingen vet hur det hade gått annars!! Återigen Tack Daniel!


Framme i Katmandu börjar jag få tillbaka minnet, Mr Ram, från Mountain Delights tar emot mig. Vi far med tjutande ambulans genom staden, då jag säger att jag måste kissa. Ambulansen stannar, backar och så öppnas bakdörren. Med blåljusen på, hjälper de mig upp och jag klämmer fram några smärtsamma droppar mot ett staket. Sen stängs dörren igen och vi far vidare med tjutande sirener och blåljus.


På sjukhuset får jag ta EKG och jag lungröntgas. Jag får syrgas, penicillin dropp och näringsdropp. De konstaterar lung- och hjärnödem samt lunginflammation. Den natten sov jag gott.


I min dagbok skriver jag fem dagar före resan om en dröm som jag haft på natten; "Drömmer att jag ska åka helikopter och måste hämta kameran" Lite läbbigt är det allt...